Emma - den påklädda sanningen

Oj, kom inte ens ihåg när jag sist skrev. Var ett bra jävla tag sedan iaf.
Mycket har hänt.
Jag och J har förmodligen för sista gången sagt upp kontakten. Just nu känner jag mig oerhört fri.
Vilket visade sig efter krogrundan i lördags.
Fortsättning följer säger jag bara...... ;)

Har "återupptagit" umgänget med några av mina äldsta vänner. Vi umgås flitigt numera och jag är gladare än någonsin!
Vi har känt varandra i hela vårat liv (läs: iaf så länge vi kommer ihåg) och det spelar ingen roll om vi inte pratat med varandra på flera månader så är det ändå som vi inte har missat något i våra respektive liv.
Jag älskar verkligen dom tjejerna.

Har bara jobbat 1dag denna månad. Vilket har resulterat i en fin brunfärg när solen var framme förra veckan.
Men nu? Det har regnat konstant, känns det iaf som, sen i söndags.
Samt tagit hant om mig själv, gått igenom grejer som hänt som jag dumt nog alltid råkar skjuta fram!
Ibland behöver man bearbeta händelser flera år i efterskott, när man själv är mogen för det.

Saknar att inte kunna gå ut genom dörren, som i Ytterböle och bara skrika rakt ut, skrika för man är arg eller ledsen. Men även för att man är glad.

Vill väl mest säga med detta inlägg att jag mår bra, jag mår verkligen bra!
Men även att jag känner mig så oerhört tacksam över att jag har mina vänner, både dom från barnsben och dom jag lärt känna nu. Ni betyder något oerhört. Jag märker nu att vänner som verkligen ställer upp och finns för en, är sådana man ska hålla hårt i. Och jag hoppas att det kommer vara så. Föralltid.

/ e