laurtaaag
Carrolinen o Ida är dom finaste människorna på denna jord. Jag känner mig så äckligt lyckligt lottad som har dom människorna i mitt liv! Dom lyssnar, förstår, tröstar, säger ifrån men framför allt så finns dom alltid där. Jag älskar dom helt enkelt. Vet inte riktigt hur jag ska kunna utrycka det i ord mer än:TACK!
Just nu är jag som sagt ett känslomässigt vrak. Det ena leder till den andra och jag överreagerar som jag inte brukar göra. Inte likt mig. Men för att komma igen måste man, antar jag, bryta ihop och komma igen.
- Det är precis vad jag håller på med nu.
Ska fortsätta med min filosofi positivt tänkande, det har hjälpt idag. Tex under Modo - Linköping. Modo gör inga mål och släpper in billiga mål. Vad var positivt med matchen överhuvudtaget? - Dom vann skottstatistiken. Skit bra! Dom vill kch framförallt KAN. Det behövs bara lite självförtroende och tid så kommer det att lösa sig. Lovar.
Är det såhär det känns att vara en gravid kvinna med alldeles för mycket hormoner och känslor?
Började stor böla (igen) när jag läste detta på Ida's blogg:
"Skulle ha haft en partykväll med min Emmis, men Olearys ville ha mig i garderoben. Måste verkligen ha pengar nu, speciellt innan studenten. Måste spara!
Känns lite piss eftersom vi laddat för detta. Fan. Men jag ska allt fixa en suprise till min superkvinna, Emma. Hon är verkligen en superkvinna som alltid går sin egen väg, me love."
Med detta så tackar jag för mig.
herrå
